Nyårsmeny 2011

En klassisk meny

Meny

• Toast Skagen
• Cœur de filet provencale
• Ostar
• Chokladmousse

Viner

• Veuve Clicquot
• Schloss Vollrads Riesling Trocken
• Crozes-Hermitage Les Launes
• WesterVin Vitt

Ostar

• Cheddar Tickler
• Ossau iraty
• Testun al Barolo
  

Den sista osten var en utomordentligt trevlig bekantskap. En ko-/getmjölksost som fått marinera i restprodukten av tillverkning av Barolovin (druvan nebbiolo), med druvskal och allt runt osten.

God mat, goda viner, trevliga vänner. En bra torsdagkväll!

Om metaforer

Att använda metaforer är en konst och om man inte behärskar den bör man nog avstå från att försöka. I tidningstext blir det ibland så slentrianmässigt att de som skriver inte längre ser vad de skrivit. Den klassiska betydelsen av en metafor är att den ska vara estetisk och retorisk. Missar man båda dessa led når man inte sin läsare och i stället för att uppnå den avsedda effekten blir texten snarare anstötlig och obegriplig.

I dagens Corren står bland annat denna rubrik: ”Juholt når ny botten”. Antingen är botten nådd eller så är den det inte. Det påminner lite om något jag läste för länge sedan: ”Den ser ut som en boll, fast lite större.”

En debattartikel i samma tidning börjar ”Under hösten har sandlådekriget mellan Norrköpings och Linköpings kommuner accelererat.” Ska man använda krigsmetaforen så heter det att kriget har ”trappats upp” – ingenting annat. Krig accelererar inte.

Kamutbröd

Så var jullimpan klar!

Hittade äntligen kamutmjöl som brödgurun Martin rekommenderar.

Mina stekpannor och jag

Livet är inte lätt. Och orättvist tycker jag. Jag äger sedan länge två utomordentliga gjutjärnsstekpannor av märket RONAB, tillverkade fordom i Ronneby. Tillverkningen är sedan länge nedlagd, men pannorna förekommer regelbundet på Tradera och Blocket och hittar du en så tveka inte – de är ovärderliga.

Men så var det det där med tyngden. Kanske vore det praktiskt att ha en lättare panna för korv, bacon, ägg och omelett? Så jag begav mig på jakt på nätet och började med att läsa tester. ICA:s var oväntat bäst i test! Iväg till ICA i Tannefors. Den kostade nästan inga pengar alls. Men redan vid första försöket snurrade den som en karusell på spishällen! Va? Det minsta man kan begära av en stekpanna är väl att den är plan i botten? Ringde, mejlade och klagade. Efter många turer, där ICA bland annat tyckte att jag skulle skicka in min snurrande tingest, kom det en check – att lösas in mot en ny stekpanna. Iväg till Tannefors, hem med en ny. Men vaf? Karuselltricket igen! Satan!

Så mindes jag att min svåger har en mycket bra stekpanna. Ringde och fick namnet Hackman, och ett produktnummer. Googlade efter lägsta pris och noterade att modellen förstås var utgången och ersatt av "Matador" med "unik Ceratec beläggning med non-stick yta". Den visade sig vara plan i botten och fungerade fint någon vecka, men långsamt började baconet fastna och efter ytterligare några veckor satte sig allt, oavsett hur mycket olja eller smör jag använde och Matador fick respass och RONAB trädde åter i tjänst.

För några veckor sedan var jag så inne på Cervera (Uttalas det 'tjärvera' – och vad betyder det?) för att köpa kolsyra till bubbelvattenmaskinen och frågade på måfå om de hade någon stekpanna som fungerade. Det visade sig att jag ställt frågan till en professionell stekpannekonnässör och jag fick mig till livs en föreläsning som innehöll all tänkbar stekpannekunskap och erfarenhet. Det bästa jag kunde välja var en Demeyre för det facila priset av 3 500 kr. Som hittat! Nåja, jag var ju inte dummare än att jag också frågade efter den näst bästa.

Efter att ha gått hem och konsulterat såväl internetbanken som hustrun, gick jag tillbaka och köpte en Stenfors (Anders Petter) för 600 kr, den näst bästa.

Nu är den använd i några veckor och har hittills levt upp till alla mina krav. Hur länge den tänker göra det återstår dock att se. Man kan utan tvekan säga att jag blivit skeptisk... Det är alltså min FJÄRDE stekpanna i år! Jag har lagt ut 1 500 pix, drygt 100 spänn i månaden för att kunna steka bacon! Nästa år ska jag öppna ett sparkonto – bara för stekpannor.

Entrecôten steker jag fortfarande i RONAB.

Världens godaste sillinläggning

Nu nalkas julen och jag har semester! Jag bryr mig inte så mycket om gran och julklappar och sånt. För mig är julen familjen, umgänge och mat. Och nu är den allra viktigaste matdetaljen avklarad. Världens godaste sillinläggning. Tyvärr var den sill (som vi medelsvenskar skulle kalla strömming), som jag fick tag i, mindre än någonsin. Ungefär i storlek som skarpsill. Men den var färsk och fin så den är säkert god om en vecka. Har du aldrig gjort Brantevikssill så är det ännu inte för sent. Receptet hittar du här: http://hanslundgren.blogspot.com/2008/12/brantevikssill.html Världens godaste sillinläggning!

En morgon inte som andra

Det händer inte ofta att jag är sjuk, men när jag är det är det nästan alltid nån svårdefinierad "sjukdomskänsla" och allmän trötthet. De senaste dagarna har jag vaknat med feberkänsla i kroppen, tagit en magnecyl och sen har dagen varit nästan som en vanlig dag. Fast sjukdomskänslan har återvänt på kvällen.

Det värsta med morgnarna är dock att min tinnitus piggnar till när jag är sjuk. Tänk dig att du står på dirigentpulten med en symfoniorkester framför dig. De enda som spelar är förstafiolerna. Rakt in i ditt vänstra öra. Och de är många, minst 30 man. De spelar alla ett unisont fyrstruket g, nästan rent, i fortenyans. Helt utan dynamik och vibrato.

När jag sen stigit upp är det lite som Haydns avskedssymfoni. Första fiolerna troppar av en efter en tills det bara är en kvar – envist spelande sitt g – och med ett elakt leende, som för att påminna mig om att kollegerna kommer att vara tillbaka morgonen därpå.

Tinnitusen är alltid starkast på morgonen, men de här morgnarna har den varit helvetiskt stark. Men nu, efter fyra år, vet jag att min hjärna efter ett par timmar börjar ägna sig åt annat och därmed ignorera fiolerna.

SJ missbrukar sin monopolställning

Det är pinsamt att SJ vägrar att kommunicera med sina kunder. De flesta moderna företag som säljer varor eller tjänster har förstått vikten av att ha goda kundrelationer. Man har förstått att kunderna utgör själva förutsättningen för företagets existens.. Men så icke SJ. Här verkar kvarlevorna av ett ålderdomligt myndighetstänkande fortfarande frodas. Handläggningen av kundärenden tillåts ta månader och försök till kommunikation bemöts med tystnad. I stället för att upprätta goda kundrelationer väljer man att förnedra sina kunder.

Den 10 juli råkade jag ut för en incident vid en resa med SJ. Den 23 juli skrev jag till SJ och rapporterade händelsen. SJ:s e-postsystem registrerade ärendet och skickade ett automatsvar där man lovade att återkomma. Därefter tystnad. Den 12 september skickade jag en påminnelse till SJ:s kundtjänst (kundtjanst@sj.se) med kopia till SJ:s vd Jan Forsberg (jan.forsberg@sj.se). Tystnad.

Med den monopolställning SJ har är den här typen av bemötande, eller snarare icke-bemötande, förstås både effektivt och kostnadsbesparande. Om jag är en nöjd kund eller inte har ringa betydelse och man vet att jag kommer att fortsätta att resa med SJ eftersom det inte finns några alternativ.

Men det är pinsamt och förnedrande.

Leden glesnar

De verkligt intellektuella giganterna finns snart inte mer. Jag tror aldrig att jag någonsin åter kommer att möta någon som mer liknar en renässansfurste än Augustin Mannerheim. Han var oerhört bildad och beläst, en verklig estet och en skicklig musiker. Därtill var han jägmästare och under lång tid godsägare.

Efter mina konserter – ibland i pausen – kom han ofta fram och diskuterade sina intryck av musiken. Han var en person som med rätta tog plats.

Jag hade en stående inbjudan att besöka honom för att diskutera hans Goetheöversättningar, framför allt de texter som Schubert tonsatt. En inbjudan som jag aldrig hörsammade. Det grämer mig oerhört.

Jag måste lära mig att ta vara på tiden innan det är för sent.

Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.
(Heidenstam)

Vikariernas tid

I morgontidningen är sidorna färre, bilderna större, ämnena tunnare, felstavningarna fler och artiklarna obegripligare och ointressantare.

I köttdisken vet inte flickan vad hon säljer – ej heller i ostdisken. Fiskdisken är stängd.

Väderpresentatören i tv är så nervös att han glömmer att andas och andas på fel ställen. Inte ett ord av de han säger är begripligt.

Distriktssköterskan däremot är ordinarie. Trevlig, trygg och kompetent.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

Det är ett problem att personer med ekonomiskt makt, i det här fallet de som låter sig representeras av Svenskt näringsliv (I den här frågan tror jag faktiskt att många företagare baxnat vid läsningen av rapporten och inte alls ställer sig bakom formuleringarna.) faktiskt tror att de sitter inne med sanningen, eller lösningen på det som de upplever som problem.

Att de faktiskt kan ha fel, tror jag inte riktigt att de kan förstå. Om man hela tiden tror att tekniken och industrin är det enda som bygger ett samhälle – ja då är det samhället riktigt illa ute.

Va? är det inte? Nej, det är människorna som bygger samhället. Och vi människor är, turligt nog, olika. Vi har olika behov och olika förmågor. Men några saker har vi dock gemensamt, och det viktigaste är behovet av kultur. Med kultur menar jag då begreppet i dess vidaste bemärkelse, just det som gör oss till människor. Humana varelser. Humanister. Vi är nämligen beroende av varandra – annars är det inget samhälle. Den som ställer värden mot varandra, i stället för att jämka samman dem, är inte samhällsbyggare utan samhällsomstörtare.

Svenskt näringsliv talar i sin rapport maliciöst om ungdomar som inte vill arbeta, om studenter som inte är särskilt intresserade av att studera, att de saknar livsplan, att några tar utbildningsplatser för mer motiverade etc. Hade detta varit en partipolitisk rapport och inte handlat om utbildning, hade det inte rått någon tvekan om att den kom från Sverigedemokraterna. De nedlåtande formuleringarna och vi-och-de-tänkandet saknar motstycke.

Men problemet är alltså att detta är en rapport från Sveriges ekonomiska makthavare. De som tror att alla livets värden går att mäta i tid och pengar. Det gör mig bekymrad och bedrövad och jag undrar hur de har fått sin snedvridna människosyn.

Vi har behov av kultur. Den är nödvändig för vår överlevnad. Kultur är gemenskap. Kultur är stimulans av tanken och tänkandet. Kultur är också känslomässig beröring och stimulans – och inte minst samtal om dessa ting. Kultur är gemenskap.

Ett livskraftigt samhälle måste ha råd med kultur.

Jag bävar för konsekvenserna av den klyfta Svenskt näringsliv nu har sprängt mellan vi och de. Den är minst lika farligt reaktionär som de mörkaste politiska högerkrafter.

Jag skulle vilja ge dem (vilka de nu är) en kurs.

En kurs där vi läser Fröding, Lagerkvist, Heidenstam, Strindberg, Lindgren (ja både Torgny och Astrid), Elsie Johansson, Kristina Lugn och Kerstin Ekman; där vi lyssnar på musik av Hugo Alfvén, Paula af Malmborg, Karin Rehnqvist, Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck och Sven-David Sandström och ser några pjäser av Lars Norén, Strindberg, Stina Oscarson, Kristina Lugn och Sara Stridsberg.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

SN: Sänk studiestödet för humaniora

De senaste årtiondenas idé om att bara utbilda delar av människan har nu slagit igenom med full kraft. Nu ska man inte ens kunna välja vilken del man vill utbilda.

Utbilda helst bara ingenjörer - och bara i matte och teknik. De behöver inte kunna läsa eller tänka. Lite svengelska ska man kanske kunna så att man kan framträda vid mötena på Ericsson eller Saab.

Men man behöver inte veta hur människor fungerar, hur världshistorien har sett ut, hur man kan påverka och använda sitt känsloliv. Några ekonomer behövs kanske också som kan styra Marknaden. Men de behöver inte heller några historiska kunskaper, de verkar ju bara i nuet.

Världen springer ifrån oss. Den självklara tiden för eftertanke och reflektion finns inte längre. I den snabba twitter-världen hinner få läsa böcker, gå på teatern eller lyssna på musik. Lyssna. Lyssna, inte höra. Dunket från grannens anläggning hör vi, men när lyssnar vi?

Vad vi nu behöver är just att utbilda hela människor, att utbilda bildade människor.

Stäng in Svenskt näringslivs gubbar och gummor med några rejäla Mahlersymfonier; börja med 2:an, samt några goda böcker och släpp ut dem igen när de återtagit mänsklig skepnad.

Dagens rapport visar bara att vi har för få humanister.

De satans kajorna väckte mig före klockan sex idag igen! De sitter i tusental på hustaken utanför vårt sovrumsfönster. Förstår inte varför de måste tjattra så förbannat. Om de nu absolut vill bo i stan kan de väl anpassa sig till resten av befolkningens dygnsrytm.

Konsten att hantera kverulanter

Jag hittade det här bortglömda kortet i en låda och funderade på om det kanske skulle kunna vara en affärsidé att trycka upp nya, men bestämde mig istället för den här modellen. Tryck upp egna om du tror att du kommer att ha användning för dem.

Tik och hanne vs flicka och pojke

Ofta händer det när jag är ute med hunden att jag möter andra människor med medföljande hund. Om hundarna ser ut att vilja "hälsa" på varandra stannar man och konversationen inleds, oftast av den andra personen då jag är mer avvaktande:
– O, en så söt hund! Är det en flicka?
Eftersom jag i sådana lägen inte kan hålla mig, svarar jag infamt:
– Nej, det är en hund.
Eller möjligen:
– Nej det är en tik.
Skulle jag vara på ett något vänligare humör kanske jag drämmer till med:
– Ja, det är en tik.

Förmänskligandet av djur är måhända begripligt, men icke desto mindre förskräckligt. Agneta Ullenius skrev om detta i söndagens SvD. Klok kvinna!

Vi beklagar förseningen...

Jag vet inte om det beror på att språket förändras, att vi håller på att få en betydelseglidning, men det verkar som om allt fler är osäkra på betydelsen av orden ursäkta och beklaga.

Om jag ber om ursäkt innebär det för mig att jag anser att jag betett mig felaktigt eller klumpigt och att jag anser att jag har ett ansvar och att det är mitt fel. Om jag däremot beklagar något, då är det något som både ligger utanför mitt ansvar och min möjlighet att påverka det inträffade.

Jag tycker ansvarsfrågan är betydelsefull. I umgänget med medmänniskor är det viktigt att vi visar att vi tar ansvar för våra handlingar och att vi visar att vi är medvetna om när vi kommer till korta. På så sätt vinner vi respekt och förtroende.

Ofta ställs den här frågan på sin spets i relationer mellan kunder och företag (säljare).

När SJ misslyckas med att leverera den tjänst som resenärerna köpt – att hämta och lämna på utsatt tid – då beklagar man förseningen. Om man i stället ber om ursäkt för sitt misslyckande visar man att man faktiskt är medveten om sitt ansvar.

Frågan är om man är det, eller om man medvetet undandrar sig ansvar.